Historia

Svenska Klubben i Helsingfors stiftades den 26 september 1880. Den söker sina rötter i tidigare klubbverksamhet som omfattat största delen av seklet under benämningar som Borgerliga klubben och Konversationsklubben i Helsingfors.

Professor Axel Olof Freudenthal framstår på goda grunder som eldsjälen bakom den nya klubben. Han hade redan från senare hälften av 1850-talet väckt uppmärksamhet som talesman för det svenska Finland i takt med att fennomanin växte. Efter vissa förvecklingar inrättades vid universitetet en professur i svenska språket till vilken A. O. Freudenthal utsågs. Han var aktiv vid Nyländska avdelningen och då han 1880 lämnade posten som kurator och utnämndes till avdelningens hedersledamot tog han initiativ till att grunda Svenska Klubben i Helsingfors tillsammans med likasinnade herrar med förankring i avdelningen och universitetet. Sålunda blev centralgestalten vid tillkomsten av den svenska nationalitetsrörelsen Axel Olof Freudenthal Klubbens första ordförande.

Vakthållningen kring det svenska språket var en stark drivkraft. Möjligheten till upplysande samvaro, studier, festligheter och förströelse i en avskild miljö blev riktlinjer för arbetet. Egen lokal hyrdes och adresserna blev flera under 1800-talet i syfte att hitta mera ändamålsenliga lokaliteter. Redan i början av Klubbens existens kunde herrarna ta del av åtta inhemska och tretton rikssvenska tidningar jämte ytterligare några andra utländska, vilket dessa tider var betydelsefullt. De politiska och kulturella diskussionerna under Klubbens samkväm rörde sedermera fullföljda initiativ såsom tillkomsten av Nya Pressen, Svenska litteratursällskapet, Svenska folkpartiet.

Samkväm och diskussioner, tidningar och tidskrifter, bibliotek och biljard, schack och kortspel, årlig Runebergsfest och Gustav Adolfs festlighet, generöst tillgänglig klubblokal med restaurangbetjäning, insamlingar för svenska och allmännyttiga ändamål formade småningom livet på Klubben. Klubben har haft sex centralt belägna adresser. Åren 1902-1932 residerade Klubben i det så kallade marmorpalatset vid Kaserntorget ägt av Helsingfors Sparbank – sedermera verksamhetspunkt för Högsta förvaltningsdomstolen – och från sistnämnda år vid dagens adress i Kronohagen.

Under det första verksamhetsåret anslöt sig ett fyrtiotal herrar till Klubben, som införde systemet med ballotering av medlemsaspiranter. Medlemmarnas möjligheter att ge uttryck för intresse för politik främjades i slutet av 1880-talet i och med att tillresta lantdagsmän mot en månadsavgift kunde besöka Klubben. År 1910 översteg medlemstalet 300 för att 1919 överstiga 600. Krisåren bidrog till tillströmningen av medlemmar lockade av umgänget med likasinnade, men också av billiga priser på serveringen. Samma fenomen kunde iakttas under andra världskriget då medlemstalet steg från knappt 700 till över 1000 år 1942. Högsta medlemstal 1131 nåddes år 1947. I dagens läge varierar medlemstalet något under 700.

I början av vinterkriget beslöt ledningen att herrarna under helgdagar kunde medföra familjemedlemmar till Klubben, vilket var populärt i takt med att försörjningsläget i landet försämrades. Trakteringen, 36 tidningar och tidskrifter, meningsutbyte med likasinnade i landets krissituation – bland Klubbens medlemmar märktes fyra ledamöter av Statsrådet – lockade till besök på Klubben. Det försämrade försörjningsläget började dock allt mera reflekteras också i utskänkningen på Klubben.    

I mitten av 1930-talet upprättades kontakter till andra svenska klubbar i landet, varefter överenskoms att medlemmarna i de involverade klubbarna kunde gästa varandra. Därförinnan hade veterligen de första kontakterna med klubbar utomlands upprättats – Sällskapet i Stockholm och The East India Club i London. I slutet av 1970-talet tillkom Svenska Klubben i Paris – Cercle Suédois.

Under 2000-talet då även ett nordiskt nätverk med årliga klubbträffar etablerades – Nordiskt möte – upprättades vänklubbsrelation med The Royal Bachelors´ Club i Göteborg, Norske Selskab Oslo och Nya Sällskapet i Stockholm.

Räckan av namnkunniga personer i Klubbens sfär fortsatte efter krigen. Klubben beslöt inom ramen för sina ekonomiska möjligheter inrätta ett stipendium för främjande av vetenskapligt forskningsarbete. Småningom bidrog insamlingar och donationer till att stipendiet kunde uppgå till en betydande summa. År 1948, då historikern fil. dr h.c. Eirik Hornborg var ordförande, delades stipendiet första gången ut – mottagare var professor Georg Henrik von Wright. Bland årets aktuella föredrag märktes jur. utr. dr J. O. Söderhjelm som talade under rubriken Intryck från Moskvaresan, det vill säga fredsunderhandlingarna i Moskva efter fortsättningskriget. Stipendieringen pågick under två decennier och mången av Klubben uppmärksammad forskare kom att utnämnas till professor – Olof Enckell, Olav Ahlbäck, Nils Meinander, Bo Jungar Wikgren, Rolf Westman, Carl-Eric Thors, Enzio Forsblom, Johan Magnus von Wright, Johan Wrede, Mårten Brenner.  

Onsdagarnas klubbaftnar med föredrag, diskussion och middag är en gammal verksamhetsform som fortsätter, detsamma gäller lunchen inför julen – höjdpunkten under året åtminstone räknat i antalet deltagare. Från och med år 1950 gästar Svenskfinlands lucia denna lunch, som numera benämns lucialunch. Under dessa decennier har lucialunchen deltagit i Samfundet Folkhälsans luciainsamling – numera med över 8 000 euro.

Under Klubbens långa historia har ”alla tänkbara ämnen” behandlats i föredragen vid klubbaftnarna – av märkesmän, opinionsbildare, experter och intressanta personligheter placerade på nyckelposter. Publikrekordet härstammar från 1953 då envoyén – tillika ordföranden i vänklubben Sällskapet i Stockholm – Christian Günther, Sveriges utrikesminister under andra världskriget, talade under rubriken Sveriges politik under vinterkriget inför tvåhundra medlemmar.

Klubbhuset blev hemvist för många mindre sammanslutningar och kotterier. Det slutna huset öppnade sig för egna och närstående sammanslutningar som kunde ha en längre eller kortare historia – Lördagssällskapet, Pimpinellan, Sällskapet F.F., Torsdagsvännerna, Den niosvansade chatten, Runda bordet, Tyrgilsbröderna, Skogskarlarna. Också mera officiella sammanslutningar som Svenska Gillet i Finland flyttade in i huset 1961 och trivdes där i många år.

År 1961 inrättades medlemsbulletinen Svenska Klubbens Meddelanden, som fortfarande utkommer.

Med tiden skulle verksamheten anpassas till förändrade förhållanden. På 1970-talet betjänades medlemmarna av biblioteket med 6300 böcker och tretton tidningar och tidskrifter. De offentliga biblioteken kom dock att stå för ett överlägset utbud som småningom ledde till nedläggning av denna verksamhet på Klubben. Också den regelbundna spelverksamheten var i avtagande.

Restaurangköket, ävensom de olika gemaken krävde en grundlig renovering. Inför sommaren 1976 stängde huset för ett halvårs renovering för att sedan öppna i restaurang- och sedermera även hotellföretagaren Ragni Rissanens bolag Eevan omenas regi. Klubbhuset blev en offentlig restaurang. Efter Rissanens konkurs i början av nittiotalet fortsatte några av hennes anställda att driva restaurangrörelsen och från hösten 2014 drivs beställningsrestaurangen av Royal Ravintolat.

Redan under förra hälften av 1960-talet gästade Klubben inhemska vänklubbar och från 1990-talet har reseverksamheten systematiserats med en kulturresa i hemlandet inför sommaren och en utrikesresa under hösten. Resmål kan vara vänklubbar eller andra platser av intresse. Utlandsresorna har nått platser som Lützen och Poltava, Normandie och Hohenlockstedt, Irland och Skottland, Baku och Minsk, Bulgarien och Polen, de baltiska staterna och de nordiska länderna samt naturligtvis städerna med utländska vänklubbar. De traditionella klubbaftnarna onsdag kvällar består och därtill har Klubben i modern tid lanserat en lunchsammankomst tredje fredagen i månaden. Lucialunchen är populärast med ett hundrafemtiotal deltagare. Även måltidsteman ägnas uppmärksamhet – påskalamm och äggtoddy, surströmming, blinier, sparris, nejonögon och viltafton, gåsmiddag och naturligtvis kräftor. Välkommen!

 

Svenska Klubben i Helsingfors

Grundad år 1880